Kjell E Genberg

Hästtjuvarna

Illustrationer:

Margareta Nordqvist

Läspedagogisk bearbetning:

Siv Aronsson

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

De som är med ihästgänget:

Monica, en pigg och företagsam 13-årig tjej med ideer om det mesta. Hon är yngst i ”hästgänget”, men ändå ganska mogen. Som sina kompisar älskar hon hästar, inte bara att rida på dem utan hon klarar också att sköta om djur. Hon beundrar Magnus och är, utan att riktigt veta det själv, rätt förälskad i honom.

Magnus, 14 år, är killen som kan sina läxor och vet det mesta om lite av varje. Han måste ha glasögon och är lite av en plugghäst. Han är förtjust i Monica, men kommer sig aldrig för med att fråga vad hon tycker om honom.

Lena är den tystlåtna tjejen. Hon är också 14 år, mycket förtjust i djur och kan bli väldigt sentimental om det kniper.

Peter, 14 år, är också mycket tyst av sig. Det är inte ofta man märker att han finns till. Men trots att många i plugget tycker att han är lite velig kan han visa kraft och påhittighet.

Camilla, också 14 år, är ljus och pigg till humöret. Hon är ofta den som är mest pratsam. Hon älskar hästar och har, precis som Lena, läst in massor av fakta från hästböcker.

Kapitel ett

Det var natt. Allt var tyst och stilla på gården. Det enda som hördes var en uggla som skrek borta i skogen.

I mörkret bakom stallet syntes plötsligt några skuggor. De rörde sig försiktigt fram mot stalldörren, öppnade den tyst och slank in.

Det var alldeles mörkt därinne. Men alla hade varit där så många gånger förut, att de hittade som i sina egna rum. Ja, till och med bättre.

Camilla snavade över en hink. Hon svor till, men mycket tyst trots att det gjorde ordentligt ont.

Så var de framme vid båset där Maja stod. Hästen kände igen dem. Hon var inte rädd, men hon tyckte nog att det var en underlig tid att bli sadlad och utledd. Men hon protesterade inte. Peter lade handen på hennes mule och smekte henne lugnande.

En timme senare var de en bra bit från samhället. De svängde av från stora vägen och kom in på timmervägen som ledde rätt upp i skogen.

Det var Monica som gick först. Hon kände till ett säkert gömställe och hade lovat att visa vägen. Efter en god stund svängde de in på en stig som var så smal att den knappt syntes. Där var det svårt att ta sig fram, men de kämpade på.

Framåt morgonen befann de sig högt uppe på en ås. Alla var mycket trötta vid det här laget.

Solen steg och långt nere under sig kunde de se det lilla samhället som de lämnat. De kände sig faktiskt både räddaoch högtidliga till mods.

Alla fem visste att de inte skulle kunna återvända dit ner utan att bli straffade för vad de gjort.

– Nu har vi bara oss själva att lita till, sa Monica. Jag tänkte inte på det innan, men faktum är att vi är tjuvar nu. Hästtjuvar!

– Tur för oss att det här är Sverige på 1990-talet och inte vilda västern för hundra år sedan, sa Magnus och tog av glasögonen för att torka dem rena från imma och svett. Där hängde de hästtjuvar!

– Här hemma, ja, sa Magnus. Men i USA hände det att man under vilda västerntiden hängde tjuvar som inte var äldre än tolv. Och vi har ju fyllt fjorton allihop.

– Nej, men du fyller i nästa vecka, svarade Magnus. Kom så går vi. Nu har vi vilat oss länge nog. Är du alldeles säker på att du hittar till stället där vi kan gömma oss, Monica?

Och medan solen steg på himlen och lovade en varm dag fortsatte de sin vandring.

Kapitel två

Men vad betydde nu detta? Varför hade fem ungdomar tagit sig in i ett stall, stulit ett sto och gett sig av ut i vildmarken?

Camilla var alldeles andfådd när hon kom fram till kompisarna som stod och pratade i sitt vanliga hörn av skolgården.

Hörnet gick under namnet Stallbacken eftersom de aldrig pratade om annat än hästar och deras skötsel. De luktade lite grand av häst och gödsel också. Inte så att man tyckte att de var smutsiga men lukten märktes. Särskilt av dem som varmer vana vid lukten av olja och bensin.

Där befann sig Monica och den tystlåtna Lena och Magnus med glasögonen och Peter, som resten av klassen tyckte var en velig typ.

Monica stod som vanligt nära Magnus. Hon beundrade sin kamrat. Han kunde så mycket och ibland fick man för sig att han visste nästan allt. Beundrade? Det var nog mer än så. Ibland när hon satt hemma och gjorde läxorna kom hon på sig själv med att längta efter att träffa honom. Då undrade hon om det var så här det kändes att vara kär.

Han visade ofta att han tyckte om henne också. Det kunde ske med en snabb strykning med fingrarna över hennes hand. Då blev hon alldeles varm invärtes. Fast hon var långt ifrån säker på att han tänkte på henne på samma sätt som hon tänkte på honom.