Ludde blir en lirare

Illustrationer av Jens Ahlbom

SAGA Egmont

Ludde blir en lirare
är översat från engelska av Karin Andræ efter

The Sunbird

ISBN: 9788711504932

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Ludde skall snart fylla sju år och han bor i ett gult hyreshus i Rävinge.

Det minsta rummet i lägenheten har blåvitrandiga tapeter och det är Luddes rum. Fast man ser nästan inget av tapeterna. Ludde har klistrat upp en massa affischer. De flesta föreställer stora grabbar som spelar fotboll. En del är svettiga och har just gjort mål. De lerigaste är målvakter. De flesta spelarna har blåvitrandiga tröjor, så de flyter nästan in i tapeterna, fast byxorna är helt blå och strumporna vita.

Ludde har också satt upp ett stort diplom som han fått på dagis.

”Ludde Andersson, etta i löpning med ägg.”

Det var en gång i våras när dagiset hade utflykt till en liten sjö och mammorna och papporna fick deltaga. Ramona, Luddes mamma, hade gått hem tidigare från sitt arbete på biblioteket för att kunna vara med. Fast hon hade inte hunnit byta kläder så hon såg inte ut som de andra föräldrarna som hade jeans, träningsoveraller och sportiga skor. Bara en pappa hade kostym och slips, men han deltog i tävlingarna ändå. Det gjorde inte Ramona. Det går inte så bra att hoppa i en potatissäck i en snäv kjol som går till anklarna.

– Det gör inget, sa Ramona och satte sig på en sten. Jag har ändå inget bollsinne. Håller det på för länge kan jag läsa. Jag har alltid en pocket i fickan.

Luddes pappa Roger har världens bollsinne, men han kunde inte vara med på utflykten. Han är lärare på högstadiet och bor i Hudiksvall i Norrland, och det är sextiofyra mil från Ludde. Där bor Roger med sin nya fru Tora som har hästsvans, och deras tvillingdöttrar Tina och Marina som de hämtat hem från Indien. Ludde åker och hälsar på sin pappa var fjärde helg och då får han åka ensam till Stockholm. Där står Roger och väntar och vinkar när tåget glider in på stationen. Roger har nästan alltid en sportig keps. Sedan fortsätter de med tåg och en gång var det med flyg till Hudiksvall.

När dagiset hade utflykt gick en av lekarna ut på att man skulle springa mellan två stenar med en sked i handen och i den skeden skulle det ligga ett rått ägg. Krångligt, tyckte alla, för ägget fick inte ramla ur skeden på hela vägen. Det klarade Ludde. Han var den ende faktiskt.

– Vilken bollkänsla den grabben har! ropade Ellen, en av dagisfröknarna. Han kommer att gå långt.

Ludde blev alldeles röd om örsnibbarna. Synd att inte hans pappa Roger hade sett äggloppet.

Stures pappa Arne som hade kostym och slips gav Ludde fem kronor, för det var den snyggaste äggspringning han sett. Ludde rusade bort till sin mamma som satt på en sten och läste.

– Får jag ta emot fem kronor av honom?

– Mmm, visst, svarade Ramona. Köp inget dumt bara.

Så fort de kom hem ringde Ludde sin pappa och berättade om äggspringningen.

– Stures pappa frågade om jag var bra på fotboll, hittade Ludde på. Han undrade om jag skulle bli fotbollsproffs i Milan eller Inter. Men först tyckte han att jag skulle lira i Blåvitt – det är IFK Göteborg. Roger gapskrattade i sin telefon i Hudiksvall.

– Vet du inte om att du är ett bra ämne till en riktig ishockeyspelare, sa han. Det hör jag lång väg. Inget fel på fotboll, men i vår släkt lirar de salta grabbarna hockey.

Luddes hemligaste dröm var att börja spela fotboll, men det var det tydligen ingen som begrep, så det var bäst att hålla tyst.

Ibland trixade han med sin gula plastboll på gatan och han hoppades att någon riktig fotbollstränare från Milan eller Inter i Italien eller från Blåvitt i Sverige skulle komma förbi på väg till Konsum.

Då skulle de tvärstanna, alldeles häpna och skrika (på svenska):

– Kolla där, kolla vilken grabb, en sådan bollbegåvning! Undrar i vilket lag han lirar?

Aldrig att det kom någon fotbollstränare från Milan eller Inter. Inte från Blåvitt i Göteborg heller.

Då och då kom däremot Sylvester förbi, men han var tyvärr mest intresserad av sin sportbil. Sylvester kallades också Biffen och han bodde i samma hus som Ludde, en våning under. Han hade nästan ett helt gym i lägenheten, och när man gick förbi Sylvesters dörr kunde man höra hur det skramlade därinne, när Sylvester tränade. Han hade ett jobb också. Han var utkastare på en krog.

Men han var snäll, Sylvester, fastän han var så stor och hade så mycket frisyrgelé. Han kände nästan alltid igen Ludde och hälsade tillbaka när Ludde ropade på honom.

– Hej, herr Sylvester!

– Tjena grabben!

En söndag i augusti packade Ramona sin lilla trehjuliga bil Snigeln full med matsäck. Den här gången skulle picknicken bestå av en burk rökta sardiner, tjugo sega fiskar i en plastpåse, två djupfrysta danska wienerbröd, en stor flaska flädersaft, fyra kiwi, två paprikor och lite annat krafs.

– Man tager vad man haver, ropade Ramona glatt.

När de startade bilen, upptäckte Ludde Sylvester som stod och vaxade sin fina bil.